onsdag 4 maj 2011

Att vara utbränd - en tillbakablick och betraktelse

Att bli utbränd, gå in i väggen, verkar bli allt vanligare nuförtiden när färre ska göra mer under längre tid. Det håller ett tag men inte för evigt. Det håller på bli ett allvarligt samhällsproblem med Controllers som bara har lärt sig att se  kostnadssidan, med aktiekurser som går upp när företag sparkar folk, när de som är kvar tvingas jobba alltmer för att hålla den läckande skutan flytande. Man kan också se fler och fler stress-tendeser hos dagens ungdomar som ständigt utsätts för allt högre krav både från andra och inte minst sig själva.

Tur i oturen

Jag har på sätt och vis haft tur. Jag har inte drabbats av ett allt högre och högre uppskruvat arbetstempo och allt längre och längre arbetsdagar på ett jobb jag kanske inte ens gillar. Tvärtom, jag älskade mitt jobb! Min utbrändhet är inte grundad på 'överarbetning', snarare beror det på att kreativiteten, arbetsglädjen och känslan av att vara delaktig - att kunna påverka, sakta men säkert demonterats av alltmer rigida processer och opersonligare klimat. Detta är väl inte bra i sig men jag inbillar mig att det är lite lättare att återhämta sig om man inte kört skiten ur sig. Visst, jag jobbade mer än mina 40 timmar i veckan jag också, det gör väl alla, men inga 60-80 timmar.

Luftlandsatt *

När det väl närmade sig brytpunkten så gick det fort. Efter sommaren förra året så gick det blixsnabbt utför och jag hamnade i en situation jag inte kunde hantera längre, jag var 'luftlandsatt' (alla med militär bakgrund vet vad jag menar), sjukskrivningen var ett faktum. Plötsligt tappade jag all kreativ förmåga, alla mina programmeringskunskaper var bortblåsta, jag kunde inte läsa en bok och komma ihåg vad jag hade läst dan innan. Från att under en rätt lång tid varit alltmer känslomässigt avtrubbad blev jag totalt känslokall, varken glädje eller sorg - nada.

Det mentala och fysiska går sida vid sida

Tack vare att jag hade hållt mig någorlunda fysiskt aktiv och hade en hyfsad kondition så ansåg företagshälsovården att jag låg rätt bra till jämfört med många andra. De flesta får under början av sin sjukskrivning ta långsamma promenader i naturen etc för att börja bygga upp sin nedbrutna kropp. Jag skulle bara träna på som vanligt men för övrigt vila och göra sånt som jag kände för (vilket inte är så lätt när man inte känner för nåt). Jag blev inbokad på Kognitiv Terapi men dom ansåg inte att det fanns något att tillföra till det jag redan visste eller gjorde så jag fick sluta efter två sittningar.

Jag ägnade de första månaderna till att titta på diverse Sci-Fi serier som t ex Sanctuary, Star Trek Enterprise, Defying Gravity, V (nya), Stargate Universe, Nikita (nya) och träna så klart! Förutom familjen så har träningen blivit en bra livlina. Jag började på SATS i stort sett när jag blev sjukskriven och har långsamt ökat träningsdosen efterhand jag mått bättre. Kropp och själ hänger ihop. Är man inte fysiskt i form funkar inte det mentala, är man inte mentalt frisk så utvecklas man inte fysiskt. Numera är jag uppe i en träningsdos på ca 10-15 timmar i veckan fördelat på 4-5 tillfällen och börjar äntligen se resultat. Man får också träffa en del trevliga människor som t ex instruktörer man kan slänga käft med och inte bara gå hemma och uggla.

Efter ett par månader började långsamt kunskaperna och intresset för utveckling återvända vilket resulterade i denna bloggapplikation, vars namn kändes passande vid det tillfället, som nog aldrig kommer bli riktigt klar, det är den enda kod jag knackar nuförtiden.

Slänga in handduken

När tillfrisknandet kommer känner man sig snabbt bättre och man tror att man är redo för att återgå till det 'normala' livet. Detta är en fälla man lätt ramlar i. Visst, man känner sig mycket bättre - hemma ja - i verkligheten är det en annan sak. Givetvis blev det några bakslag för mig under vägen. Plötsligt kände jag mig riktigt bra och var redo för att börja jobba igen. Jag började försöka få kontakt med jobbet igen men det slutade i att jag föll tillbaka igen innan jag ens kom dit. Detta var i november.

I februari var det dags igen. Jag kände mig stark och fattade inte hur jag ens kunde tänka tanken på att jobba i november. Jag fick börja jobba 25% och klarade av detta i hela 1,5 vecka innan symptomen kom tillbaka och jag var tvungen att slänga in handduken igen.

Skam den som ger sig

Nu har jag sedan 1 vecka tillbaka börjat jobba 25% igen och hittills känns det fantastiskt bra om man bortser från arbetsuppgiften som, även om den är väldigt viktig och nödvändig, är ett sömnpiller. Om 3 veckor är det förhoppningsvis 50% som gäller. Sen får vi se hur det utvecklas. Förhoppningsvis ända i mål - skam den som ger sig!

Ensamt och lärorikt

Att vara sjukskriven för stress istället för att gå till jobbet varje dag som man normalt är van vid är mentalt väldigt jobbigt. Är man en någorlunda social person och tvingas låsa in sig i en bubbla så blir det ensamt. Det är väldigt få från jobbet som tar kontakt i rädslan av att förvärra problemet medans man i själva verket uppskattar, i varje fall jag, varje liten möjlighet att få prata med någon och kanske få lite skvaller. Själv vågar man inte heller ringa av rädsla för att störa någon i arbetet eller råka ut för att den personen kanske inte ens vill prata. Jag är tacksam för de samtal jag fått av mina kollegor även om jag själv kanske inte alltid var helt koherent. Jag har i alla fall lärt mig en hel del hur kroppen och psyket fungerar under den här tiden och har också fått inblickar i hur man hanterar liknande situationer på andra ställen. Jag hoppas att jag själv får möjligheten att ge stöd åt någon annan, även om jag inte önskar någon detta, i motsvarande situation i framtiden.


*Luftlandsatt kommer från liknelsen av situationen där fallskärmsjägare släpps över fientligt territorium och där ska de försöka hålla ut på egen hand, omgivna av fiender som gör allt för att hindra deras planer, till så småningom eventell hjälp anländer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar