fredag 31 januari 2014

Ao Prao, Koh Samet - dyrt och stelt



Idag efter att ha avnjutit morgonkaffet vid vattenbrynet promenerade vi  iväg till Ao Prao som ligger på västkusten, en promenad på ca en halvtimma från vårt hotell. På vägen passerade vi en konstgjord, eller i alla fall utbyggd, sjö eller reservoar där man samlar regnvatten för sedan med tankbilar distribuera ut till resten av ön.


Jag vet inte hur botten ser ut men sidorna på reservoaren var klädda i gummiduk med en stenläggning ovanpå för att hindra vattnet från att ge sig av i omgivande mark.


Framme på Ao Prao möttes vi av en mycket ren strand. Det fanns inget skräp och vattnet var kristallklart. Hotellen som ligger här tillhör det övre prissegmentet och gästerna så fina att de inte ens vill ligga på en handduk i sanden.


Man märker att det är "fina" människor som bor här när det står varningsskyltar om att hotellen inte ansvarar för eventuella allergiska reaktioner när man badar, haha. Sånt gnäller bara de rika om.


Största chocken kom när vi skulle köpa varsin öl på en hotellbar och priset var 185 Bath för en Chang! Det är värre än rena rånet, det är att idiotförklara gästerna. En Chang, och då snackar vi ö-priser, ligger runt 90-100 Bath. Efter att ha förklarat för servitören, som för övrigt tog mycket lång tid på sig att från bardisken gå via ansvarig för bongarna innan kan kom med ett pris, att på resten av ön ligger priserna runt 100 Bath fick jag reda på att så var det inte här. De fick behålla sina redan öppnade öl. Undvik Lima Coco!


Längst söderut på stranden fanns en liten sektion där en thailändare bodde, skötte några bungalows och dessutom sålde dricka från en kyl. 100 Bath för en öl. Helt ok. Där var det också lite mer avslappnad stämning och lite mer laid-back. Stränderna Ao Puttha, Ao Pai och Saikeaw Beach må vara belamrade med badturister men där är stämningen mer relaxed iaf. Dessutom är sanden mycket finare.






En kul grej numera är att nästan vart man än går så hittar man tjejer som, i sin stora önskan att bli "upptäckta", tvingar sina pojkvänner/män att ta en massa bilder på dem när de poserar på stenar, i vattnet, på gungor och allt vad man nu kan tänka sig :)



På sena eftermiddagen gick vi tillbaka igen för duscha och kolla mailen. På kvällen gick vi ner till "centrum" eller den väg där de mesta händer på ön. Vi käkade middag på ett helt ok ställe med lite mer thaistuk, dessutom till ca halva priset mot på stranden (vad det skulle kostat på Ao Prao vill jag inte ens fundera över).
Maten var god iaf och en standardrätt ligger på ca 60-75 Bath beroende på om man ska ha kyckling eller räkor i.


På vägen hem gick vi på stranden som på kvällen lever upp ordentligt. Restaurangerna ställer fram sina bord långt ut på sanden och det vimlar av människor. Vi köpte dessert, en slags pannkaka med frukt i, som steks i en wokpanna medan man väntar. Grymt gott! 40 Bath.




Det är populärt att skicka upp speciella ris "ballonger" i skyn som med en brännare värmer upp det hela så den långsamt stiger mot skyn i natten. Jättevackert. Det gäller bara att man släpper den åt rätt håll så man slipper bli jagad av den :)


Fortfarande sent in på kvällen tuffar tankbilarna med vatten från reservoaren för att fylla på hotellens vattentankar.




torsdag 30 januari 2014

Ban Phe till Koh Samet


Idag bar det iväg till Koh Samet efter två nätter i Ban Phe. Vi åt frukost på Christies och gick sedan bort till piren där båtarna avgår. Det finns flera pirer men vi använde den mittemot Christies och 7-Eleven butiken. För 100 Bath tur/retur kommer man med en ombyggd fiskebåt över till ön.




Avgångstiderna är lite flytande. Vår skulle gå vid 10:30 och kom inte iväg förrän 11:10. Också platsen varifrån båten ligger är en överraskning men det är bara att traska fram längs piren med sina biljetter i näven så tar en skeppare kontakt. På vår resa var det mest last som gick över vilket var rätt skönt. De flesta åkte nog tidigare än oss.

Det är tuffa båtar dessa gamla träskutor. Med en ordentlig dieselstånka i maskinrummet och en dekorerad styrhytt klarar de det mesta.



Efter ca en halvtimma var vi framme på Nadan Pier på Koh Samet. Här är man tvungen att betala en "entréavgift" för att komma in på själva ön. 10 Bath per person.



Med avgiften betald kunde vi börja vår vandring på ca 3 km till hotellet, Lost Resort. Vilken tur att det inte var helt lost, vi hittade det lilla småtrevliga hotellet några hundra meter in från stranden mitt i djungeln.



Hotellet är "lagom", det är billigt, rent och servicen är bra. Rummet är inget märkvärdigt men för ett par hundra kronor gnäller man inte över småsaker. Säkerhetsbox, kylskåp, takfläkt och AC finns. Balkong på två sidor. Kanon! 


Stranden, Ao Puttha och de bredvidliggande stränderna är helt fantastiska. Sanden är så otroligt finkornig och kritvit. Det är också väldigt långgrunt och inte en massa bös på botten. Mycket bättre än Koh Chang som faktiskt gjorde mig rätt besviken. Nu känner vi att vi hittat rätt. Här stannar vi ett bra tag.


En sak som förändrats på ön sedan jag var här för två år sedan är turismen. Ao Puttha var en nästan öde strand när jag var här vid samma tid två år tidigare. Det var jag och en hund som låg på stranden. Här låg också ett nunnekloster. "Beach-nuns" skulle man väl kunna säga. De hade ett litet krypin och vaktade sin strand. Sköte man sig så fick man stanna. Det fick både jag och hunden.


Idag möttes vi av parasoller, massor av turister och några barer.Nunnorna är kvar och de vaktar fortfarande sin strand. Om någon röker eller dricker alkohol får de böta 100 Bath och blir förvisade.

Här pekar nunnan på skylten med rökning och alkoholförtäring förbjuden :)

Trots att vissa saker förändrats så otroligt mycket finns det saker som också är exakt så som det var, För två år sedan såg jag en kvinna som vandrade stranden fram och tillbaka hela dagen. Hon är kvar än idag. Samma kvinna vandrar fortfarande fram och tillbaka.


Här är inlägget från 2012.  Och bilden...



onsdag 29 januari 2014

Ninja volleyboll


I Ban Phe i Thailand gick jag förbi den lokala polisstationen och på deras gårdsplan spelades det volleyboll trodde jag först, innan jag tittade närmare. De spelade med fötterna!

I Wikipedia står följande: "Sepak takraw är en lagsport som liknar volleyboll där man använder fötterna, knäna, bröstet eller huvudet för att vidröra bollen. Spelet har sitt ursprung i Sydostasien, och är populärt i Thailand, Kambodja, Malaysia, Laos, Filippinerna och Indonesien. Bollen som används i sporten är ofta tillverkad av rotting eller plast, och spelets plan utgörs av två planhalvor som delas av ett upphöjt nät. Lagen utgörs av tre spelare vardera, och de spelar tills ett av lagen fått 15 poäng. Om ställningen i matchen skulle vara 14-14, fortsätter matchen till dess att ett av lagen fått två poängs målskillnad, dock högst till 17 poäng. Man spelar vanligtvis bäst av 5 eller 3 set. En variant av sporten fanns redan tidigt på 1400-talet i Malaysia och Thailand."

Det kallas tydligen också ninjavolleboll. Spelet var hur coolt som helst att kolla på. Blixtrande snabbt och en sån fantastisk vighet hos spelarna. Jag var helt säker på att det måste vara thaiboxare eller liknade som bara lekte lite innan jag fick reda på att detta är en erkänd idrott. Sydostasiater visar återigen sin styrka i snabbhet och precision. Jag är djupt imponerad. 

Ban Phe. Hepp!


I går kväll käkade vi på ett litet hak ett par kvarter bort och på sjösidan från Christies. Ett riktigt Thaiställe med plaststolar och ordentligt het mat till skillnad från Christies. Dessutom serveras i stort sett bara seafood och det är mycket mycket billigare. 40-70 Bath för en standardrätt och lika mycket för en stor Chang. Kryddningen är också bra, det finns inte så mycket utrymme för att lägga på extra kryddor :)


Idag vaknade vi i hyfsad tid efter att ha sovit gott trots de hårda sängarna på "Mac Garden Resort". Med hårda menas verkligen hårda, strax under bohuslänsk granit, haha. Vi åt frukost på Christies då det inte ingick på hotellet. Det blev en riktig amerikansk frukost, fast jag måste erkänna att jag gillar thaifrukost mycket mer. Det blir det hädanefter!



Ban Phe har stränder på bägge sidor om staden men vi valde den östra stranden. Närmast staden är den inget vidare men blir allt bättre ju längre bort man kommer. Vi knatade ca 6 km tills vi kom fram till en mycket fin del av stranden. 



På vägen passerade vi en liten fiskeby med alla båtar uppdragna på stranden. Där fanns hur mycket som helst att plåta och det blev en hel radda bilder som ska fixas till när vi kommer hem igen.



Vi stannade på stranden nästan hela dagen. Solstolar och skugga erbjöds utan kostnad så länge man gynnade etablissemanget med en öl eller nåt att äta då och då. Kanon! Stranden håller också en mycket bättre standard än på Koh Chang med alla sina koraller så att man knappt kunde gå ut särskilt långt på vissa ställen. 





Den lokala renhållningen var såklart på plats...å nu snackar vi inte hundar utan renhållning av en helt annan kaliber.

När det började närma sig kvällen gick vi, såklart, de 6 kilometerna tillbaka. Visst är det billigt med Tuk tuk och att åka med Songthaews kostar inte mer en knappt 20 Bath men det hjälper ju inte konditionen, eller hur?

Efter att ha mellanlandat på hotellrummet, som inte var städat (men man kanske inte ska förvänta sig superservice för 176 kr/natt), så gick vi ner på byn för att äta. Var? Samma ställe som igår kväll såklart! Tre seafoodrätter för 180 Bath!! Fantastiskt gott, och framförallt, välkryddat! Mmm :-)


I morgon bitti, efter vi vaknat, tar vi våra ryggsäckar och traskar bort mot piren där båtarna till Koh Samet avgår ifrån. På vägen blir det lite frukost och vem vet, vår favoritrestaurang kanske är öppen :)