onsdag 6 februari 2013

Om tiden som inte vill räcka till

 
Nu har det gått en dryg vecka sedan jag kom tillbaka ifrån Egypten och saker och ting börjar återgå till "normala" rutiner. Det var riktigt skönt med en vecka utan måsten och planering och vilan var verkligen välbehövlig. Det är mycket på jobbet just nu med stora grejer på gång under tidspress och som lök på laxen så har vi också det stora uppsägningshotet hängande över oss och då blir det extra jobbigt såklart. Tankarna gnager ju hela tiden om vad som kan komma att hända och de lär inte sluta förrän om drygt en månad då domen meddelas, om jag får vara kvar eller ej. Inte de bästa förutsättningarna för att vara sprudlande kreativ precis.

Kroppen är en intressant maskin, den kommer ihåg saker, händelser, reaktioner. Med bakgrund av att jag varit utbränd tidigare, av olika anledningar, så reagerar kroppen alldeles på egen hand utifrån viss påverkan. Tidspress på jobbet i kombination med en oro för uppsägningar manifesterar sig genom olika, sedan tidigare, välbekanta symptom som jag nu jobbar på att hålla under kontroll.

På fritiden känns det inte heller som att jag hinner med de saker jag behöver utan måste prioritera saker hela tiden då jag är för mentalt trött för att orka engagera mig tillräckligt i allting. Träningen på SATS tar givetvis en stor plats och det ska den göra, den är mitt andningshål, min ventil för att bränna ur dålig energi och ersätta den med positiv sådan. Bara att träffa alla goa instruktörer och medlemmar ger mig en skön välbehövlig energi. Mitt umgänge med Helene är också högprioriterat och vi träffas så ofta vi hinner. Vi trivs verkligen ihop med så många gemensamma förutsättningar, intressen och tankesätt. En riktigt fin, omtänksam och genomsnäll tjej som jag tycker väldigt mycket om.

En annan mycket viktig person är Therese som jag tyvärr träffar alltför sällan men som jag, när vi väl hänger, har så himla kul med. Vi kan verkligen prata om precis allting och vi hjälper och stöttar varandra när det behövs. Sist, nu i veckan, var det jag som fick stå för lyssnandet och kanske lite stöttande då det händer mycket stora och spännande saker i hennes liv just nu. Vi ska försöka skärpa till oss lite och träffas lite oftare framöver tills hon drar iväg på sina äventyr. Mina döttrar har tyvärr inte fått så mycket utrymme som jag önskat men det ska jag också försöka bättra på framöver när saker lugnar ner sig och jag kan landa lite mentalt igen. Sen finns det en drös andra fina vänner i min omgivning, ni vet vilka ni är, som jag heller inte hunnit med den sista tiden men jag hoppas på bot och bättring även här så småningom.

Det viktigaste vattenhålet, eller "bunkern" för mig just nu är såklart hemma och det är hit jag kan försvinna och bara vara för mig själv när jag behöver tänka eller ladda batterierna. Det är skönt att vara ensam emellanåt, då kan man göra vad man vill utan att behöva ursäkta eller förklara sig för någon och man kan för en stund glömma att tiden inte vill räcka till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar