söndag 11 mars 2012

Lagstiftning mot fildelare - demokrati eller diktatur?

Jag läste idag en artikel i UNT idag som handlar om den skärpa lagen mot fildelare som väntas till sommaren, en lag där man ska kunna begära ut information i syfte att komma åt människor som fildelat så lite som en endaste fil.

Redan idag är lagen rätt skarp och man exemplifierar med en Uppsalabo som åtalades för att ha fildelat 44 låtar vilket kostade vederbörande 21,000 kronor. Jag vill minnas ett fall för några månader sen där en kille som delat 6 filmer åkte på runt 6,000 kr.

Bråkdelar av filen
Vad jag opponerar mig mot är att man åker dit för att ha fildelat, säg en film. Fast det har man ju egentligen inte. Man har spridit små bitar av filmen, inte ens en bråkdel av filmen medan man laddar ner. Om jag laddar ner en fil med en hastighet av 20 Mbit/s men min uppladdningshastighet är begränsad till 20 Kbit/s så har jag under tiden jag hämtat filmen inte delat med mig med mer än en tusendel av den. En tusendel! Dessutom slumpvisa delar av filmen. Om jag sprider slumpvis valda ord ur en tusendel av en bok, är det ett brott mot upphovsrättslagen då?

Dassig kvalité
På kassett- och VHS-bandens tid var det ingen som klagade på att nån kopierade. Varför? Jo, kvalitén på det kopierade materialet var sämre än orginalet och ansågs inte vara ett problem. Notera då att filmerna som  laddas ner ofta är i t ex DivX-format och musiken i MP3-format vilket i praktiken innebär att filerna är så hårt komprimerade att 90% av innehållet är borta. Så hur var det där med kvalitén nu då?  Tar man bort 90% av någonting blir det en märkbar kvalitétsförsämring, annars hade inte de 90% varit där från början. Dessutom, 10% av en tusendel, det blir inte så mycket kvar nu att hänga folk för.

En annan tanke som dyker upp är att människor köper musik som aldrig förr fast på nätet. Varför? Tillgången till illegal musik skapar givetvis ett intresse och man lyssnar på artister man kanske inte kände till innan. Gillar man artisten är det värt att betala för bättre kvalité. Hur många gånger har man förresten inte kollat på en dassig DivX kopia för att senare gå och köpa filmen? En film jag kanske aldrig hade brytt mig om innan.

Inga vettiga alternativ
Det finns inte direkt några vettiga alternativ att köpa musik och film på nätet. Spotify och den typen av tjänster där jag lyssnar utan att kopiera filen finns men det är mer som en egen radiokanal med STIM avgifter. Det fungerar. Vill jag däremot ladda ner musik lagligt och sätta ihop en egen platta ligger inte priserna i paritet med vad artisten faktiskt tjänar på en låt. Varför ska jag behöva betala nästan samma pris för en komplett platta på nätet när jag får låtarna i sämre kvalité, inga konvolut och inget fysiskt medium. Ta bort alla tryckkostnader, distributionskostnader, alla övriga mellanhänder så blir det inte mycket kvar till artisten per låt. Där har vi ett vettigt internetpris som borde gälla.

En tydlig signal om att nåt är fel
Man beräknar att knappt en och en halv miljon svenskar laddar ner musik och film på nätet. Det, om något, borde vara ett tydligt budskap till staten att något är fel. Folk bryter inte mot lagen om man inte anser att lagen är fel. Om någon enstaka gör det bryter man mot den allmänna viljan hos folket. När närmare 20% av de röstberättigade gör detta är det en tydlig signal.

I tidningen exemplifieras det med att när barnaga förbjöds blev det ett ramaskri och det nu är allmänt accepterat att man inte agar barn. Man kan också ta fram exempel på förändringar där folket gått överhögheten och framtvingat förändringar. Rösträtt för kvinnor är det väl ingen som klagar över idag? Inte religionsfrihet heller.

Vi väljer våra politiker för att de ska genomföra folkets vilja och forma samhället så som vi, folket, vill ha det. Dags att börja med det kanske? Eller ska vi acceptera diktatoriska beslut av en stat som inte lyssnar på folket?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar