onsdag 21 mars 2012

24,000 - en rimlig ingångslön eller en arbetsmarknadspolitisk bomb?


Över hela landet rusar sjuksköterskestudenterna till barrikaderna för att kräva en ingångslön på 24,000 kronor i månaden. Fler och fler engagerar sig över hela landet och nu ansluter sig också Uppsalas sjuksköterskor sig till kampanjen. Ingångslönen varierar lite från ort till ort, i Uppsala ligger den på 21,500 kr, en rejäl bit under de 24,000 man vill ha.

Sjuksköterskor har alltid tillhört en grupp som haft dels en dålig ingångslön, dels en dålig löneutveckling. Mycket beror antagligen på att det ursprungligen varit ett "kvinnoyrke" och att sköterskejobbet tidigare betraktats som lite okvalificerat.  "Att linda lite bandage och sätta på ett plåster kan väl vem som helst?"

Klassningen kvinnoyrke är tämligen passé vid det här laget, detta är väl alla överens om. Dessutom är yrket, med tanke på antalet högskoleår som krävs, tämligen kvalificerat numera. Mycket beror på att sköterskorna har fått ta större och större ansvar med en allt mer upptagen läkarkår.

Långa högskolestudier, kvalificerade arbetsuppgifter och stort ansvar - det är klart att de är de ska ha en vettig ingångslön. Det är också lika självklart, om än inte viktigare, att de också ska ha en vettig löneutveckling framöver.

Sjuksköterskorna brottas tyvärr med ytterligare ett problem utöver en risig lönepolitik; hög arbetsbelastning. Sjukvården, som alla andra företag, har lagt mer och mer arbete på sina allt färre anställda där vissa upplever situationen som oerhört påfrestande.

Inom näringslivet när lönesättningar skapar oro bland controllers pga ökade kostnader för företagen, kan man lösa det hela genom att höja sina priser lite och låta kunden betala för företagets ökade lönekostnader. Landstingen har tyvärr inte samma möjligheter att ta ut mer betalt av sina patienter då man är beroende av finansiering via skattemedel. Om man inte får in mer pengar till driften och man inte kan hålla ned kostnaden per anställd så finns det andra sätt att hålla utgifterna konstanta, att minska antalet anställda vilket i sin tur medför att de som är kvar får slita etter värre för sina intjänade kronor. Givetvis slår detta negativt på kvalitén på sikt med missnöje, stressrelaterade arbetsskador och färre vårdplatser.

Det gäller att få politikerna att begripa att det krävs en fungerande sjukvård med friska och nöjda sjukvårdare för att ta hand om alla andra som, förutom vanliga sjukdomar, allt oftare drabbas av förslitnings- och stressjukdomar. För dessa friska och nöjda sjuksköterskor krävs resurser, resurser i form av pengar, friska pengar till Landstingen.

Alternativet vore kanske att sälja sjukvård till utlandet och finansiera detta den vägen?

Att ge en enda yrkesgrupp ett ingångslönelyft på runt 10-15% blir antagligen också en arbetsmarknadspolitisk bomb. Hur lång tid tar det innan brandmännen kommer och bankar på dörren, eller polisen? För att hindra en inflationsstegring måste de andra grupperna hållas tillbaka.

Det hela handlar egentligen om att försöka ändra attityden till skjuksköterskeyrket hos våra politiker men också hos vanligt folk så man förstår att uppskatta den yrkesskicklighet de har och de pengar det också måste få kosta för få en högkvalitativ vård.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar