onsdag 8 februari 2012

Tillbaka i verkligheten igen

Efter att ha tillbringat 3 sköna laid-back veckor i Thaliand med 32 graders värme har jag efter några dygn brutalt ryckts tillbaka till verkligheten igen. En temperatur på-17 grader, som jag hade när jag kom hem, kan få det flesta att vakna till. Överallt är det vitt på marken men inte i form av vackra sandstränder utan H2O i fast form.

Jag kom hem i lördags och redan på söndagen gav jag mig på ett stenhårt spinningpass med Cie Rozenqvist på SATS Landala, en "nära-döden" upplevelse när man inte tränat på 3 veckor med undantag av promenader och lätt bicepsträning i form av att lyfta ölglas till munnen. På det passet fick jag verkligen bekänna färg, men vilket bra pass det var!

Måndagen bjöd på min första arbetsdag på länge och det var knappt jag kom ihåg hur man startade datorn vilket antagligen är ett sundhetstecken. Dagen avslutades med ett 75-minuters spinningpass på Landala med Therese Persson vilket kändes betydligt lättare än Cies pass men jag började väl bli van igen, haha.

I går körde jag ytterligare ett spinningpass, denna gången med Lina Fleetwood, på Landala. Ett riktigt kanonpass med trappintervaller. I'm back! Trots att jag lagt på mig ett par kilo och bara softat i 3 veckor så svarar kroppen direkt och är tillbaka på samma nivå som innan. Vilan var nödvändig, kilona likaså :)

Jag hittade också ett glädjande besked i brevlådan när jag kom hem. Jag gjorde ett IQ-test i Trollhättan strax innan nyår tillsammans med Paula för att se om vi skulle kunna platsa i Mensa. Egentligen var det hon som ville, jag hängde mer på för att det var en kul grej. Vi klarade det bägge två :) Nu ska vi se vad det kan öppna för dörrar.

I skrivande stund sitter jag på red-eye express, 6-tåget till Stockholm, tillsammans med en samling morgontrötta individer. Frukosten har precis avslutats och lätta väsningar och en och annan snarkning hörs svagt.

När jag gick ner till bussen i morse vid kvart över 5 så var det helt tyst. Det enda ljud som hördes var kraset av grus under mina kängor när jag gick. En sådan tystnad har jag inte upplevt på 3 veckor.
När jag stod ensam på busshållplatsen och väntade var det så tyst att jag kunde hört en nål falla. Ja, kanske inte en nål, men jag hörde mycket tydligt tickandet från övergångsstället 200 meter bort och ett svagt sus av trafiken på E6:an en bit bort. Jag njöt av tystnaden tills den brutalt slets sönder av en traktor med grus som kom farande runt hörnet. Slut på njutningen. Sen kom bussen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar