torsdag 19 januari 2012

Den vite mannen anländer till Rayong

Jag kom fram till Rayong City Hotel strax efter 13, en helt annan stad än lilla pyttehålan Ban Phe, något varm efter några kilometers promenad i värmen och blev väldigt positivt överraskad av standarden på hotellet med tanke på de ynka 200 spänn natten jag fick betala.

Rummet var riktigt stort och fräscht - rena lyxen jämfört med bungalown i Koh Samet. Det fanns t o m en musikanläggning! 

Efter att ha installerat mig bestämde jag mig för att ta en promenad på stan och röra mig ner mot havet som fågelvägen ligger ungefär 3,5 km söderut. Rayong är en stor stad och hotellet befinner sig några kilometer söder om själva centrum. Jag tror att staden ursprungligen, precis som Ban Phe, har varit en fiskeby från början men har vuxit inåt landet till en storstad.

Bara efter en kilometer så kom jag ut på landsbygden och bebyggelsen ersattes av ren natur med ett och annat skjul som nån bodde eller hade någon form av verksamhet i. Jag insåg rätt snabbt när jag gick genom stan att västerlänningar inte är en särskilt vanlig syn i Rayong, vem sjutton åker hit för att semestra? Många blickar drog jag åt mig och alla vinkade och hälsade. Jag blev erbjuden lift med både mopeder och bilar, en gång av två kvinnor på en moppe med sidovagn. Vilka kvinnor hade i vågat erbjuda lift till en okänd man hemma i Sverige?




Efter ett tag så passerade jag över en flod och nedanför så låg en samling små skjul med tillhörande båtar. Lever man på fisk så kan det vara passande att bo vid vatten så klart. En hund var lite irriterad på mig här och skällde som en tok samtidigt som den följde efter ett tag. Inne i städerna så ligger dom lojt ner men här ute sköter dom sin uppgift som vakthundar. Bara att hålla huvet högt, vända ryggen till och långsamt röra sig vidare som om jag inte brydde mig över huvudtaget. Den gav upp.


Jag stötte på ett gäng arbetare som stod vid vägkanten och rensade sly. Alla skulle hälsa. När de senare passerade med lastbilen vinkade alla och fick jag erbjudande om att åka med fast det kändes säkrare att gå med tanke på lasten.

Lite närmare havet kom jag plötsligt in i någon form av villaförort för de lite mer välbärgade. Fina kåkar med höga staket och elektriskt manövrerade grindar. Varför höga staket? Dom hade ju ingen brottslighet här.



Efter ytterligare ett bra tag så kom jag ner till ytterligare en flodövergång innan jag kom ner till havet. Här framgick det klart att fiske är huvudnäringen här. Massor med fiskebåtar högt och lågt. Vid brons bägge fästen satt försäljare och sålde torkade fisk,  frukt och grönsaker. Här kunde ingen engelska.






När jag till slut kommit ner till havet så upptäckte jag att Rayong inte är känd för sin finkorninga sandstrand iaf. Klippblocken var väl en halvkubik grova eller nåt. Å andra sidan kom jag inte hit för att bada, jag ville se hur en vanlig stad ser ut. Jag bestämde mig för att vända tillbaka och ta en annan, lite mindre väg, för att se vad den hade att erbjuda.



Denna väg var en liten smal grusväg mitt ute på vischan och det är tur att man har Google Maps och GPS för annars hade jag nog gått lite fel. Efter en dryg kilometer av i stort sett ingenting så hörde jag ett fasligt kackel av tusentals tuppar. Tänk kuckeli-ku á la körslaget! Här "odlade" man tuppar.  Hundratals med små skjul med tiotalet små burar i varje. Hur många tuppar det var i varje bur har jag ingen aning om det var ett jävla liv. Inte riktigt de sättet vi hanterar djur på hemma precis. Borde kanske gått in och tittat men jag kände en viss avsmak i det läget.


En bit längre bort började det dyka upp lite mer "industri" fastigheter, med tillhörande hög med skräp. Man håller gärna rent på sin tomt och tippar bara skiten över staketet.


Rätt var det var när jag passerade över en kulle kom jag fram till en jättestor kyrkogård. Den var väldigt tydligt uppdelad i sektioner baserat på välstånd. På ena sidan grusvägen så låg där rader med enkla betongkistor med lock. Det ser oanvänt ut på bilden nedan men det låg blommor på en del så de var säkert i bruk. Antagligen budgetbegraving på samhällets bekostnad eller nåt. Skötseln var inget vidare.


På andra sidan vägen låg det vackra små kullar med lätt böjda ovala stensättningar, alla likadana. Snyggt och propert med skötta gräsmattor och allt. Lite finare folk på denna sidan.


Ett litet stycke vidare så låg ett område för de ännu mer välbärgade. Kullarna var avsevärt större, likaså stensättningen. Polerad marmor och en massa lull-lull. 
  

Allra längst ner på kyrkogården såg jag plötsligt några kor stå och beta i en hage. Sen insåg jag att hagen var ingen hage, den var en del av en jättegrav med liten damm framför och hela härligheten. Här ligger en betydande person helt klart.


Jag lämnade kyrkogården bakom mig och traskade vidare tillbaka mot stan. Jag passerade över floden igen och finns där vatten finns där spår av fiske och bebyggelse. Jag passerade även några skolor med alla ungdomar propert iförda skoluniform och såg hur det blev runtdrillade på skolgårdarna av vakthavande lärare.

Jag var tillbaka på hotellet igen efter ca 3 timmar och hade enligt Maps tillryggalagt ungefär en mil totalt. Det var rätt skönt att komma in i svalkan på hotellet och bara få kasta sig i poolen.

På kvällen blev det Thai-buffé på hotellet då hotellet var vänliga nog att bjuda på den. Där fanns massor med goda rätter att prova på och det mesta hade ingen förklaring, antagligen för att det var mest asiater här, men det kanske var lika bra det. Jag hade nog inte vågat prova hälfen annars. Satt bara och njöt av maten och av de fint belysta träden som glittrade i mörkret.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar