fredag 26 november 2010

Den berömda väggen

Alla har väl hört talas om någon som gått i i väggen. Väggen, vår nya 'folksjukdom' som fler och fler stiftar bekantskap med.

Jag hittade min i början av september. Arbetsrelaterad stress som det så fint heter. Jag bråkar med den fortfarande.

Kroppen är en fantastisk maskin och det är helt ofattbart på hur många sätt den kan börja krångla när den väl bestämt sig för att klappa ihop. I mitt fall så gick ett antal system off-line inom loppet av några timmar.
  • Det var omöjligt att koncentrera sig på den mest enkla sak
  • Informationsintaget var totalstoppat
  • Närminnet i stort sett slumpmässigt på/av
  • Ihållande 16Khz  testton i öronen med dragning åt vänster till råga på allt
  • Min fantasi och skaparglädje försvann
  • ASP.NET har för mig varit andra modersmål. Jag förstod knapp vad jag läste längre.
  • Det enda som figurerade i huvudet tankar som 'allt går åt hel-te', 'vad jag än gör sätter nån käppar i hjulet' och 'ingen tycker om mig'
  • Självförtroendet blev obefintligt. Snacka om att känna sig värdelös

Till detta kom en konstant huvudvärk till skillnad mot ett par attacker i veckan som det varit en period innan det brakade.

Under en rätt lång tid var jag helt oförmögen att ens läsa en bok. Jag kunde titta på tv och halvägs in i programmet glömt vad jag tittade på. Hade svårt att koncentrera mig på konversationer vid middagsbordet hemma och fick ofta gå iväg innan pulsen rusade iväg.

I mitt jobb analyserar jag problem och försöker skapa lösningar till dessa genom att designa och bygga intranät applikationer. Så när ett problem dyker upp kopplar analysatorn igång. Det som har varit jobbigt under de första månaderna var att jag automatiskt hela tiden försökte analysera vad som gick fel, då ofta under sömnlösa nätter. Givetvis kom jag inte fram till något vettigt då koncentrationsförmågan inte räckte till utan jag kom på mig själv med att älta samma sak om och om igen.

Mycket promenader har det blivit och mycket tid i spinningsalen eller gymmet. Tur är väl det, annars hade jag nog lagt på mig en del. Mycket tröstätande blir det när man går ensam hemma och bara har en TV att blänga på och ingen att prata med.

Nu efter ca 3 månader börjar saker kännas bättre. Har sovit mycket bättre och har knappt någon huvudvärk alls. kan fortfarande inte tillgodogöra mig en bok, inte heller ny information i större mängder. Har långsamt börjat hitta tillbaka till mitt intresse för datorer och programmering. Kanske skulle vara tid att ta upp bloggandet igen.

Jag har börjat koda lite, t ex denna blogg som jag ville bygga på för att se om jag klarar av detta. Än så länge hankar jag mig fram med färdiga kodsnuttar som jag anpassar men någon större fantasi eller klurighet har ännu inte infunnit sig.

För ett par veckor sedan kände jag mig riktigt bra, var på väg att besöka jobbet för första gången för att känna på hur det skulle kännas.
I samråd med läkaren så skulle jag besöka arbetsplatsen ett par gånger (bara fika eller allmänt prata - inget jobb) och bara känna på. Om allt kändes bra och andra saker också var ok med mig skulle vi börja kika mot nästa steg och kanske planera för ett möte med chefen för ett arbetsåtergångsmöte någon gång i december.

Saker gick lite fort kanske baserat på missuppfattningar. (jag har bara kommunikation med ledningen via SMS) och jag fann mig plötsligt och oförberett i ett bokat arbetsåtergångsmöte innan jag ens hade besökt arbetsplatsen första gången. Detta triggade en massa saker i kroppen helt utanför min kontroll och jag föll snabbt tillbaka till botten igen.

Nu har jag, efter 2 veckor med tinnitus, ihållande huvudvärk och sömnproblem, långsamt börjat piggna till igen. Det enda som håller huvudvärken borta är träningen om man orkar gå dit vill säga. Denna vecka har jag tränat mycket. Förra veckan fick jag ställa in allt. Återhämtningen går snabbare nu iaf. 

Ska på återbesök hos läkaren nästa vecka och har ännu inte fixat mitt åtagande att besöka jobbet pga mitt återfall. Får se om jag klarar av detta nästa vecka. Måste ändå in och synka telefonen. Min telefonbok är borta. Vi får se.

Det finns givetvis en oro över framtiden som är svår att skaka av sig. Vad kommer att hända sen? Hur kommer andra att uppfatta mig när jag kommer tillbaka? Vad ska jag pyssla med på jobbet? Klarar jag av det?

Kommer nog att fortsätta skriva lite om detta med väggen och olika episoder eller reflektioner jag haft om detta. Det slår ihjäl lite tid i varje fall.

Ur egen erfarenhet har jag bara ett tips att ge er om detta. Var lyhörda för de signaler kroppen ger och lyssna på vad omgivningen säger... i tid!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar